Min älskade bäbis är försvunnen... Imorgon är det en vecka sen han försvann och jag börjar ge upp hoppet om att se han levande igen..

Möter många människor som säger att det är normalt att kastrerade hanar springer iväg och har sina egna upptäcksfärder, man kan ju alltid hoppas på att det är det som sker... Men jag träffar lika många som säger rakt ut att största chansen är att han har dött någonstans.. blivit överkörd eller liknande... och min tanke bli då att om han har dött... så har han dött ensam och rädd.. och jag har inte varit där.. han har aldrig varit borta så länge förut så mina tankar far direkt åt det hemska hållet.

Han är en katt, och vissa kanske bara tycker att det är som det ska.. husdjur försvinner.. men han är min bäbis och kommer alltid vara det...

Hade gett upp hoppet idag.. så tände Stekpanna lågan igen..
Men hur länge kan en liten kisse egentligen klara sig ute? Det är november.. blött och kallt och han har ingen mat.. att jaga har han aldrig stoltserat med.. ett par möss här och där men inget mer...

Gumsan är förstörd.. hennes storebror finns inte hemma längre...





Att sneeka mat är det han kan bäst.. Kanske han har gått hem till en gammal tant och tiggt mat.. vem vet? Det enda jag vet är att om han inte kommer tillbaka så vill jag inte skriva mer... Att skriva gör att man tänker... att tänka är inte bra..

Jag måste hålla mig sysselsatt med annat annars blir utgången inge bra..

Hejdå...